Efter att ha kommit så långt som till Maun i Botswana och efter att ha besökt Chobes Nationalpark och Okavangodeltat, var det dags att sätta kosan norrut. Resan skulle nämligen avslutas i Lusaka i Zambia. Därifrån skulle Cat, Jennifer och jag resa tillbaka till Nairobi i Kenya. Med Cafée, vår trofasta jycke naturligtvis.

Vid det här laget hade vi kommit att lita till hundra procent på våra resenärer och alla rutiner funkade perfekt. Vedletning, matlagning, tältuppslagning och disk flöt av sig självt, precis som det skall i en samkörd grupp. Att alla dessutom var på gott humör gjorde inte saken sämre.

Så här glada såg vi inte bara ut. Vi var det också! Sista kvällen tillsammans innan vi skulle skiljas åt. Det kändes lite ledsamt, men som allting hade den här resan också ett slut.

Den natten sov vi för första gången på nästa nio månader utan att ha ett enda bekymmer att oroa oss för. Den största lättnaden berodde nog på att vi inte längre hade ansvaret för ett antal människors väl och ve. Och att om Akka plötsligt, av någon anledning, skulle ge upp andan, så var det bara oss själva det kunde ställa till trassel för. Och lättade över att vi, trots en massa problem med den första gruppen, nu hade slutfört det som vi så länge planerat och kämpat för.

Den här delen av våra liv var alltså avklarad och nu var det bara resten av dem som var kvar. Och den första frågan var naturligtvis: Och nu då?

Fortsätta att göra turistresor var vi knappast frestade att göra. Men eftersom pengar är ett nödvändigt ont för att kunna leva ett drägligt liv, skulle vi bli tvugna att antingen hitta jobb eller att försöka hyra ut oss och Akka på något vis. Och det var någonting som vi bara skulle kunna göra i Nairobi som ju är den stora knutpunkten i  östra Afrika.

Sagt och gjort, vi körde långa dagspass och resan som tagit oss fem veckor på nedvägen, tog bara en vecka i motsatt riktning.

Vad som sedan hände i Nairobi är en helt annan historia som jag kanske kommer att skriva om här. Vi får väl se.

Efter att ha blivit vederbörligen imponerade av Victoria Falls, var det dags att sätta kosan mot nästa stora mål; Okavangodeltat i Botswana. Jag hade haft privilegiet att få jobba där som Ul-flygare för ett franskt filmteam ett par år tidigare och när jag säger privilegium, är det precis vad jag menar. Vi hade nämligen fått tillstånd att flyga lågt över alla landets nationalparker och viltreservat. Lågt med ett UL-plan är mellan en och tio meters höjd! Och eftersom man flyger i mellan sextio och åttio kilometer i timmen är det nästan som att sitta på en magisk matta!

Man ser allt från den höjden, inte bara stora djur som elefanter och lejon utan även andra, mindre men lika intressanta. Tyvärr ingick det i det kontraktet också en klausul som förbjöd alla medlemmarna i teamet att ta bilder för egen räkning! Jag har alltså inga egna bilder från den resan. Men jag kan i alla fall rekommendera filmen. Den heter helt enkelt Okavango och gjordes i samarbete med franska Antenne 2 1986. Vackra bilder om inte annat.

Jag vet att det där med vackra solnedgångar är någonting som blivit en aning slitet med åren. Men de kan fortfarande vara lika vackra. Så det så!

Vi var alla lika nöjda med Okavango. Inte minst Jennifer som tycktes helt oberörd av det faktum att det kryllade av krokodiler i krokarna. OK, vi hade frågat om råd och en av de lokala viltvårdarna hade visat oss ett ställe som ha sa var “relativt säkert”.

Jag vet inte vad det här fåglarna heter, men jag var mäkta imponerad av att de kunde landa bland taggarna utan att förvandla sig själva till dekorationer på ett grillspett.

Nästa land: Zambia. Före detta Nord Rhodesia för länge sedan. Men på vägen dit kunde vi beundra hur otroligt skickliga träsnidare det fanns. Förmodligen de skickligaste i hela Afrika.

De var inte bara vackra utan billiga också. I synnerhet jämfört med vad man får betala här i Europa. Om man ens kan hitta såna här. MEN, hur gärna vi än skulle ha velat köpa en som souvenir, var det omöjligt därför att trots alla sina kvaliteter, var Akka så skumpig att vi skulle ha fått hem souveniren i småbitar.

Cat skulle SÅ gärna ha velat ta med den här giraffen. Men klok som hon är stod hon emot frestelsen.

Så det var alltså bara att köra vidare mot Zambia där Victoria Falls väntade på oss.

Det är inte för inte som Victoria Falls lokalt kallas för vattnet som åskar. Inte bara oskar, förresten utan det skapar också sina egna moln som syns milsvitt omkring.

Och ju närmare man kommer, dessto mer imponerande blir de. Till och med egna regnbågar skapar fallen.

Bilden ovan gör inte fallen rättvisa. Dom är STORA. Bullriga och i största allmänhet imponerande.

Kartan kanske inte säger så mycket, men den kan i alla fall ge en liten aning om bredden på fallen.

Mer i morrn, hoppas jag om inte den förbaskade tendiniten som jag lidit av de tre senaste dagarna sätter högerhanden ur spel igen.

Efter ett par dagar på Nyika platån, snirklade vi oss ner mot Lake Malawi för att se om den var så sevärd som man hade sagt. Det var den faktiskt! Med höga berg på den östra sidan och mer eller mindre lågland på den västra, fick vi nästan intrycket av en gigantisk teaterscen. Och som vanligt i Afrika fanns det massor av djur. Inte av den där typen som äter upp en, utan betydligt fredligare. Som getter och ankor. Och folk, naturligtvis. Leende, trevliga människor.

 Cat har blivit kompis med ett gäng lokala änder. Hon har fuskat lite grann, för hon har lagt ut brödbitar på magen. Men i alla fall!

Vart efter dagarna gick med den här nya gruppen, uppskattade jag den allt mer. En himmelsvid skillnad mot den första. Jag talade förresten med chauffören på en av de engelska lastbilarna från Encounter Overland som gör sådana här resor regelbundet. Han talade om för mig att det där med hopplösa grupper inte var något som bara vi hade råkat ut för. Det räckte med en eller två “politiker” som han kallade dom för, som försökte ta över resan på egen hand och sen är resan mer eller mindre förstörd för alla. Han hade själv varit med om det, sade han.

Men hur som helst; nog tjatat om den gamla gruppen. Jag lovar.

Robert och Didier som fixar lunch. Den tredje kocken den dagen var Serge och det var alla nöjda med, för han var ingenting annat än en äkta fransk Kock.

 Originellt nog hade vi ett bord av tjock aluminiumplåt. Det tjänade också som “bakdörr” åt Akka för att hålla det värsta vägdammet borta från mat och vattenreserverna. En indier vid namn Indi, en god vän till oss hade gjort bordet i sin verkstad i Nairobi.

 På tal om djur, förresten, så består det här svarta molnet av just djur. Pyttesmå flugor för att vara exact. Ungefär som knott, men dom bits inte. Däremot är det nästan omöjligt att inte andas in dom när man hamnar i ett sånt här moln. Sedan går man och snyter sig i timmar efteråt!

Mer i morrn!

Ingen turist med lite självrespekt kan ju resa i Tanzania utan att komma hem med åtminstone EN bild av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. Vi hade turen att campa i närheten och att vakna en av de sällsynta morgnar när toppen av berget inte var insvept i moln.

Nästa etapp blev Tanga, fortfarande i Tanzania, men på kusten, den här gången. Varmt, klart vatten, palmer och vita stränder. För att inte tala om grillad, nyfiskad hummer i sällskap med våra nya passagerare som alla var nöjda och glada. Allmänt gott humör alltså.

Första kvällen i Tanga försvann som en dröm och jag tror att det var först nu som Cat och jag kände hur spänningen verkligen släppte efter den första resan. Det fanns ingen Mollard i den här gruppen och det visade sig genom en samarbetsvilja och ett kamratskap som varit helt omöjligt tidigare.

Om det bara inte varit för det eviga pluggande, skulle det här ha varit paradiset!

På allas begäran stannade vi två dagar i Tanga i stället för en, som varit planerat. Men ibland får man ju improvisera lite grann. Och varför inte? Det här stället var ju så härligt.

Sedan bar det av söderut igen, mot grannlandet Malawi som vi hade hört både gott och ont om. Ont därför att det enligt lag var förbjudet för kvinnor att bäre shorts eller korta kjolar. Och män fick inte ha långt hår! Inte för att det där betydde så mycket för oss, förutom att Karsten fick gömma sina blonda, lite för långa lockar under en improviserad mössa när vi korsade gränsen.

Den första verkliga överraskningen fick vi när vi klättrat över två tusen meter upp till Nyika Plateau. En högslätt med ett unikt klimat och en för Afrika lika unik flora.

En tallskog mitt i Afrika! Vem kunde tro nåt sånt ?

Tallkottar och en flugsvamp, tror jag. Dessutom var lagret av barr på marken så tjockt att det kändes som att gå på en tjock, elastisk matta.

Barrskog eller inte, djuren var definitivt afrikanska.

Det här är ett av ställen jag gärna skulle komma tillbaka till, för tyvärr hade vi bara två dagar på oss för att utforska den här nationalparken. Vilket ju naturligtvis inte var tillräckligt. Vi får väl se.

Mer i morrn!

Det sägs att Ngorongoro kratern i Tanzania är den mest “djurtäta” nationalparken i Afrika. Och eftersom den nya gruppen var totalt positiv, beslöt Cat och jag att vi alla förtjänade ett besök där.

Vi var fortfarande traumatiserade efter den första gruppen och var alltså misstänksamma  om hur reaktionen skulle bli; Likgiltighet, flopp eller beundran? Svaret blev: Uppriktig beundran! Och inte undra på.  Allt av afrikanskt villtliv fanns i kratern av den gamla vulkanen. Lokalt ansågs det bero på kraterns väggar som var branta, men när vi såg elefanter som utan problem traskade uppför vägen som gjorts för att turisterna skulle kunna åka ner i kratern, undrade jag hur sant det var

Hur som helst, Ngorongoro visade sig från sin bästa sida och våra passagerare också.

Till och med den här hyenan som tycktes ha fått nog av turister och bara höjde på huvudet för att se om det inte var klart med bildtagandet än.

Den ende, naturligtvis, som inte fick tid att åka ner i kratern var jag själv, eftersom jag dels hade underhåll att göra och dels fick lov att fungera som vakt för att ingen skulle sno bagaget. ELLER AKKA! Vilket skulle ha varit en verklig katastrof!

Därmed inte sagt att afrikaner skulle vara mer stöldbenägda än europeer, men frestelsen är stor när man ser något som kan betyda familjens underhåll under de närmaste månaderna. Därav en ökad vaksamhet från min sida. För trots att vi var “rika” vita, hade vi knappast resurserna för att föda ett gäng afrikanska familjer. I synnerhet inte utan att vara tillfrågade.

Det ovanstående kanske kan tyckas vara rasitisk, men det är det inte. Kanske snarare tvärtom. Jag kan förstå människor som är beredda att leva utanför lagen om det handlar om familjens fortlevnad.

Jag skulle göra precis samma sak om det verkligen gick så långt. Men eftersom jag för tillfället var ansvarig för våra passagerares välbefinnande, var jag försiktig och vaktade alltså över Akka med dess innehåll.

Ungefär som savannens allmänt erkända clowner, gnuerna tar hand om sina barn (kalvar).

En lite kul historia kanske; en engelsk dam som hade köpt “A pick- nick pack” vid lodgen innan hon besökte kratern, höll upp sin sandwich i luften för att undvika att en liten apa snodde den. Hon fick dagens överraskning när sagda sandwich stals av en fiskgjuse (Fisheagle) som störtdök och slet den ur hennes grepp.

Hennes kommentar: Oh my dear!

Mer i morrn!

Efter erfarenheterna med den första gruppen, hade Cat och jag undrat om vi verkligen var gjorda för den här sortens verksamhet. Men eftersom de flesta i den nya gruppen redan hade betalat för resan, hade vi knappast något annat val än att fortsätta.

Vi hämtade alltså hela gruppen på Yomo Kenyatta Airport med fjärilar i magen. Efter allmänt ryggdunkande med dom vi redan kände och presentationer med dom vi inte ännu hade träffat, bar det iväg till Mama Roches camping med hela gänget.

Första dagen i Nairobi, antog vi att alla var mer eller mindre trötta efter resan och bjöd alla på lunch på restaurangen Harvest. Ett trevligt ställe med bra mat och inte alltför dyrt. Cat visar vägen och eftersom stämningen är på topp ser hon så här lycklig ut.

Första kvällen med det här gänget bådade gott för resten av resan och den här gången var det inga sura miner när vi delade upp oss alla (utom mig eftersom jag fortfarande hade Akka att ta hand om) i grupper på tre personer.

Cat och jag hade beslutat att vi skulle mjukstarta resan med ett par dagar i Nairobi och medan hon guidade hela gänget till olika sevärdheter i och runt Nairobi, såg jag till att Akka fick några nya däck och lite annat underhåll.

Bilden ovan är tagen minuterna innan vi lämnar Nairobi. Allt är lastat och klart. Matförråden fulla och vattendunkarna likaså. Den första dagen på vägen körde vi bara långt nog för att komma bort från allt som kunde likna civilisation innan vi stannade för kvällen. Vi visste ju att det skulle ta några dagar innan alla kom in i rutinerna med att slå läger, laga mat och i största allmänhet göra sig klara för att avnjuta den första natten i bushen. Med allt vad det innebar av ovana lukter och ljud. I synnerhet rösterna av lejon, hyenor och andra djur som befolkar savannen. Inte minst insekter och grodor som kanske är de som för mest oväsen av alla!

Det dröjde länge den kvällen innan någon gick till sängs. Det surrade av allmänna eller privata samtal som alla var lågmälda, eftersom alla var imponerade av naturens skönhet. Och kanske framför allt, dess närhet.

Tyvärr blir det inga bilder den här gången, för någon hade den dåliga smaken att stjäla filmerna i Nairobi. Dessutom försvann också de ljudband med afrikansk musik som vi spelat in. Bland annat sångerna i kyrkan vid julen.

De sista bilderna blev alltså från Tanzania. Men det spelar kanske ingen större roll, för det kommer att bli mera bilder från nästa resa. Afrikaresan 89 som gick från Kenya till Botswana. En helt annan upplevelse än den första resan, eftersom vi reste med en underbar grupp människor. Men mer om det senare.

I Kenya kanske det skulle ha varit logiskt att avsluta resan i Nairobi, eftersom alla skulle flyga därifrån en dryg vecka senare. Men resan skulle inte ha korsat kontinenteten från hav till hav om vi skulle ha gjort det. Och jag hade givit mig fan på att vi skulle avsluta det vi påbörjat. Det vill säga att just korsa hela kontinenten och inte bara den större delen av den.

Så vi drog iväg till stranden i Mombasa och badade där i ett par dagar innan vi for tillbaka till Nairobi igen. Och när vi slutligen, efter fem månaders resa slutligen kunde stoppa motorn inne på Mme Roches camping i Nairobi, gav både Cat, Jenny och jag upp ett gemensamt glädjetjut. VI HADE GJORT DET! HELA VÄGEN!

Och inte nog med att vi kommit fram. Vi hade gjort det med alla resenärerna i ett stycke och numera vid god hälsa. Vi hade också kommit fram i tid och hade bara överskridit budgeten med ett par hundra kronor. Inte illa efter fem månader och ett par tusen mil som till stor del består av världens erkänt sämsta vägar.

Vi var alltså nöjda. De flesta passagerarna också, även om vissa hade bråttom att ta sitt pick och pack för att ta in på första bästa hotell.

Som ni nog förstår, har jag med den här skildringen av resan varit tvungen att korta av den och att med avsikt utelämna en hel massa detaljer. Både trevliga och mindre trevliga. Men jag kan i alla fall avsluta med att säga att Afrika och dess innevånare inte hade gjort oss besvikna en enda gång.

Jag återkommer om ett par dagar med nästa resa, men innan jag gör det måste jag få lite ordning på bilderna som vi och andra deltagare i den resan tagit. Och jag lovar att den berättelsen kommer att bli MYCKET positivare än den ni just har läst.

Skillnaden mellan Zaire och Rwanda var slående på många sätt. Rwanda har kallats för Afrikas Schweiz. Kanske dels därför att det finns berg i Rwanda, men i synnerhet för att landet var välorganiserat. Asfalterade huvudvägar, teplantager och annat jordbruk som faktiskt fungerade. Och tyvärr, tyvärr, en tyst befolkning.

I alla afrikanska städer jag någonsin besökt, hör man musik, skratt och samtal på en ljudnivå som är fullständigt främmande för oss “tystlåtna” svenskar.  Men i Kigali var det tyst. Tyst därför att ingen ville eller vågade sticka ut från mängden. Det var en tyst spänning mellan Hutus och Tutsis som var så tung att till och med vi europeer kände den. Och sex år efter vårt korta besök, bröt resultatet av den spänningen loss med i runt tal en miljon döda som resultat. Jag skall inte ens försöka lägga skulden på den eller den parten, men europeisk politik var åtminstone en av faktorerna i det som hände. Vi stannade bara en natt i Kigali, innan vi satte kosan på Tanzania.

Så här såg det ut när vi vaknade efter den första natten i Tanzania. Ett molnhav som låg under oss. Vi frös faktiskt när vi kravlade oss ut ur tälten på morgonen. OCH DET VAR SKÖNT !

Vad är bättre än den första kaffekoppen på morgonen, var det än må vara i världen ?

Mer i morrn! (Hoppas jag).

I efterskott undrar jag om inte Zaire, bara för att påminna oss om att man aldrig fick underskatta landet, visade oss att vissa saker är eviga. I synnerhet Leran.

 Om jag minns rätt var det här det sista lerhålet vi hamnade i och det tog oss bara ett par timmar att komma loss från det. Vi hade ju vanan inne vid det här laget. Det blev inga mer fallfärdiga broar heller, vilket ju var skönt.

Däremot började vi komma allt högre och när vi passerade ekvatorn, var det faktiskt nästan kyligt. Det kändes som det i alla fall, efter sex veckor i den tropiska regnskogen. Och när vi träffade på en kvinna som sålde jordgubbar, ost och physalis vid vägkanten var det som om vi hade hamnat i en annan värld. VI HADE LÄMNAT REGNSKOGEN BAKOM OSS!

För oss verkade det här vara en verklig motorväg. Bara grunda vattenpölar med fast mark under. En dröm som blivit verklighet!

Handgjorda leksaker i ståltråd. Eller kanske snarare utställningsföremål, för det är verkliga konstverk man skapat. Klicka gärna på bilden och titta sedan på detaljerna.

Vid ankomsten till Goma möttes vi av en förvånad Mollard som hälsade oss med ett “är ni HÄR” ? Jag kommer inte att återge diskussionen som följde. Jag borde ju naturligtvis inte ha diskuterat med honom, utan bara kört över fanskapet  istället.

Mer i morrn!